Hejsan bloggen, hejsan världen. Jag måste få säga att det är en varm och underbar känsla som fyller min kropp nu när jag tänker berätta att jag ska försöka mig på en efterlängtad comeback. Som ni alla vet så har jag legat på latsidan nu i flera långa månader.

Under just dessa månader har massor med saker hänt i min värld, och jag tänker låta er ta del av just detta.

Dock, det som skrämmer mig mest är följande: Alla mina läsare? Finns ni kvar där ute? Har ni helt glömt bort mig?

Allt ni behöver göra för att visa att ni fortfarande finns där ute är att lämna en liten kommentar. Gör det, snälla.

 

För att få oss alla på gladare tankar, vad sägs om att jag bjuder er på en liten upplevelse jag var med om i sommar när jag var ute och bergsvandrade? Okej.

 

Allt började med att jag var uppe och rensade mina sinnen i Sveriges fina fjälltrakter. Jag satt inne i min hydda och fick en idè om hur jag skulle kunna se världen ur ett annat perspektiv, nämligen från ovan. Sagt och gjort, jag spanade in mig på det högsta berget som fanns, packade ner min älskade kamera, och började min vandring.

Jag beräknade att vandringen skulle ta cirka 2 veckor, så jag klädde mig varmt...

(Min vandring mot toppen är inte så viktig, så just därför "spolar" jag förbi den.)

När jag äntligen väl var på toppen och spanade in så såg jag hur otroligt vackert det var. Samtidigt så fick jag en underbar idè om en bild att hänga på kylskåpet hemma. Jag tvekade lite först, men sedan så skärpte jag till mig och tog bilden, här ser ni resultatet =)

 

Underbar utsikt.

 

Vad jag dock inte märkte när jag hängde där, var att stenen jag höll mig fast i inte var så stabil. Jag tappade greppet, och föll mot en säker död.

Precis när jag bad min sista bön så kom det en fallskärmshoppare jämnsides med mig och sa

"PETTER FÖR FA-AN TA TAG I MIG SÅ FÖR JAG DIG TILL SÄKERHET"

Jag sa snällt.

"Kära du, tack, men nej tack. Det känns som att jag tar din tid, och bara är ivägen. Far du utan mig."

Sagt och gjort, den mystiska fallskärmsmannen föll vidare, jag kom att tänka på att det där var ett ganska dumt drag av mig?

 

Otacksamma petter?

 

 

Nu när jag återigen börjat be på min sista bön och närmade mig markytan så blev jag lite rädd, tänk om det gör ont? tänk om ingen hittar min kropp och detta blir min sista viloplats?

Just i detta ögonblick tror jag att något speciellt hände, något som inte händer för många människor.

Från absolut ingenstans, ploppade den största pidgeotton jag någonsin sett upp, och plockade upp mig på hans rygg i precis sista sekunden. Jag visste inte om jag drömde eller inte, just därför min förvånade min :(

 

 

 

Nåväl, nu när jag sitter och tänker tillbaka på just detta ögonblick så är min första tanke hur korkad jag var! Hur kunde jag tacka nej till den där fallskärmshopparen? Huvudsaken är att jag lever antar jag. När jag tänker på det tomrom jag hade lämnat bakom mig, och hur mycket jag hade svikit er läsare, så blir jag faktiskt ledsen själv.

 

 

 

Det är nog allt jag har att säga om den där historien. Kom nu ihåg att alltid kolla så stenen är stabil innan ni hänger er på den, annars kan det innebära slutet för er.

 

Kom ihåg vad jag sa, för att visa att ni tappra läsare fortfarande är kvar, kommentera nu på en gång!

 

 

Tack för mig.

// Petter - Hälften människa, hälften varulv, hälften Gud?