Vad som gör mig glad idag är att jag ser att jag har rätt många läsare nu. Jag kärlekar er till max.

Fick besökrekord för några dagar sedan.

Så åter igen vill jag tacka er mina fans, dock lite mer kommentarer hade varit underbart och lyst upp min dag snäppet mer faktiskt!

Har suttit och funderat lite idag om vad jag ska berätta om på bloggen dagen till ära. Jag kom faktiskt på en historia som hör ihop med min upplevelse i Alaska. Det är nämligen såhär, när jag var påväg hem ringde först min telefon, det var hemligt nummer.

"Hejsan!!!!! Det är paradispetter, vem är denna underbara människa jag pratar med!?"

"Hej Petter. Detta är ingen du känner, men jag undrar.. Vill du vara med i en film vi håller på spela in? Du får inte huvudrollen, men du kommer ändå synas mycket!"

"Tyvärr så tror jag att jag är upptagen ett lång tid framöver, men ni kan få fota mig och använda på eran film affisch om ni vill det?"

"Ja gärna, tack för att du ställer upp Petter, du gör världen till en bättre plats."

Jag gissade på att det var någon skräpig B film som dom ville jag skulle medverka i, och eftersom personen i telefonen inte ens hade tid att presentera sig tackade jag såklart nej.

Fick iaf med mig en gratiskopia på film affischen, det var skönt att se att det inte var några våldsamma filmer eller filmer med stötande matrial.

(Jag näst längst till höger.)

Hursomhelst så kunde jag verkligen inte släppa den mystiska personen som ringt mig med hemligt nummer!! Jag funderade i flera veckor om vem det möjligtvis hade kunnat vara, rösten lät så.. spännande? hemlighetsfull? Jag visste iallafall att det var något fuffens med den där personen.

Hursomhelst, flera veckor senare när jag var ute och trampade runt lite på cykeln, så ringde telefonen, jag hoppades självklart på den mystiska rösten, men istället var det min älskade mor.

"Petter, det är några svartklädda män utanför som står och spinar in i huset och håller upp en skylt med ditt namn på, du borde gömma dig, älskar dig, ring inte mer nu förfan."

Skumt tänkte jag, men bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra, och började hojja iväg till min hydda i bergen. Det känndes lite fel att lämna min mor ensam i huset men det är ju ändå hon som har fött Paradispetter. Men vissa saker måste man göra.

Tiden gick sakta, några månader trodde jag att jag blivit spritt språngande galen. Min ända kompis där ute i ödemarken var en liten bäver, som jag patetiskt nog brukade sitta och samtala med. Jag bestämde att det var tid för mig att fara hem igen.

Men hemvägen gick dock inte som jag tänkt mig. En stor strålkastare lyste upp en ring runtom mig, och jag hörde den mystiska rösten återigen säga:

"Äntligen har vi hittat dig, gör inget motstånd nu, detta går snabbt och smärtfritt "

Sen blev allting svart..

När jag vaknade upp visste jag inte om jag drömde eller ej. Jag satt i ett trångt rum, med en varelse som jag aldrig skådat förut.

Tyvärr så slutar sagan här idag, fortsättningen på mitt äventyr fortsätter imorgon.

För att ge er en ledtråd om vars jag hamnat, titta själva.... Hur ska detta sluta för stackars Paradispetter?

Har ni synpunkter, kärleksbrev, eller annat ni vill säga till mig? Adda min beundrarmsn. [email protected]

// Petter - En vägledare även i det mörkaste av rum.