Hej alla. Det är med en tår i ögat, och ett brustet hjärta jag nu är här för att berätta för er alla, att min tid som bloggare är över.

Hej bloggen, hej världen.

Hoppas ni hade en trevlig fredagskväll, min var faktiskt helt OK.  


Ni ska nu få ta del utav vad som väntade mig, inuti den mörka, ogästvänliga grottan som jag hittade utav en slump efter blivit räddad av min egna skyddsängel.

Jag smög mig sakta sakta in mot grottan, jag kände lukten av död, ondska, och förtvivlan.

Väl inne i grottan hörde jag kedjor som rasslade, jag funderade på att springa min väg, men kom på att detta var min ända chans att komma tillbaka till civilisation.

Tillslut så såg jag någon varelse som satt fast i kedjor. Jag höjde min röst och ropade
“Hallå!? Mitt namn är petter, jag behöver lite hjälp!”
“ROAR ROAR STICK LÄMNA MIG!”, blev svaret jag fick.

Eftersom han ändå satt fast i massa tunga kedjor gick jag fram till varelsen, och såg en man i 40-50 års åldern sitta där, han såg ut som han sålt smör och tappat pengarna.

Jag frågade honom varför han satt i kedjor i en grotta, mitt i ingenstans.


Jag fick veta att han hans mycket onda far hade lämnat honom redan som en liten bebis, i den mörkaste skogen han kunde hitta. Hans far var som sagt en mycket ond man, och ville låta ungen växa upp utan sina föräldrars kärlek, och på något sätt försöka skapa en riktigt “anti christ”. En kallblodig mördare som inte bryr sig om något.


Mannen i kedjorna fällde en tår, och fortsatte.

När han fyllde 15 år och hade levt utan att att träffat en ända människa i hela sitt liv, och livnärt sig på döda kaniner kände han ett stort hat inom sig. Han bestämde sig för att resa till den mest avlägsna platsen på jorden ,för att sedan kedja fast sig för all framtid. Han fyllde hela grottan med mat, kedjade fast sig. Sedan slängde han nyckeln.

Mitt hjärta brast nästan. Ingen människa skulle behöva gå igenom det som han gått igenom.

Jag satte mig bredvid honom, tog tag i hans hand och berättade att han skulle bli älskad, att han fått lida tillräckligt och inte behövde gömma sig mera.

efter en LÅNG stund så lyckades jag övertala honom.

Jag låste upp kedjorna, sedan for han. Jag har aldrig sett honom sen dess men jag har hört att han börjat jobba som datakille på någon skola någonstans runt om i Sverige.
Paradispetter har lyckats ännu en gång.




För att avsluta dagens inlägg ska jag bara säga att det finns en grupp på facebook för alla som gillar min blogg.
Jag hoppas att alla ni som läser min blogg blir medlem.
Gruppen heter Petteriparadiset.


Tack för mig.

/MVH Petter - Med kraften att kunna förändra folks liv.

Hej bloggen, hej världen.

Förlåt mig för att jag inte uppdaterade igår, dåligt gjort av mig, jag är medveten om detta. Ska inte upprepas.

Jag ska gå direkt på saken idag. Ni kom ihåg hur allt slutade sist väl? Jag vaknade upp i ett UFO, med en alien, mitt i yttre rymden. Jag försökte prata med utomjordingen, men han verkade inte förstå vad jag sa.

Dock så när spände han sin blick i mina ögon, tog tag i min hand och andades högt. Då kunde jag höra hans röst i huvudet som sade:

“Hejsan Petter, jag är ledsen. Men vi håller just i detta ögonblick på med att förstöra hela mänskligeheten. Det ända som stoppar oss i dagsläget nu är DU. Du sprider så mycket kärlek och glädje vi inte kan komma åt någon. Petter......förlåt.”

I just det ögonblicket öppnades golvet under mig och jag föll ut i den tomma, svarta rymden. Happ, tänkte jag. Vad gör jag nu?

Jag flöt omkring lite däruppe i rymden, när tillslut någon grep tag i mig. Jag kollade bak och såg en astronaut, som av någon konstig chans tydligen hade rymdskeppet exakt bakom mig. Jag följde med ombord och fick veta att hans namn var Sputnik och han var påväg hem, jag kunde få skjuts. Jag blev överlycklig över att slippa ett grymt öde uppe i rymden, och vi började våran resa.


Dock exakt när vi körde förbi månen sa Sputnik
“Jäklar! Jag räknade fel. Bränslet räcker inte då du är med nu i skeppet. Ledsen, jag släpper av dig på månen.”

“Okay, jag önskar dig ändå all lycka, gör världen till en bättre plats. Hälsa alla att jag älskade dom, och alltid kommer vara där för dom.”

Sagt och gjort, jag blev avsläppt mitt på månen.. Jag tänkte:
“Hmm.. nu när jag ändå ska dö? ska jag dö manligt.” Jag slog upp en petteriparadiset flagga och la mig ner, och inväntade min död.


Vad som dock hände då, efter ungefär 30 minuter, var att allting runt mig sken upp, det starkaste ljuset jag någonsin varit med om. Jag hörde vacker musik, och kände ett enormt lugn. Sedan uppenbarade sig min skyddsängel.  Skyddsängeln sa till mig att han kände sig så ledsen över mitt grymma öde, och att han tänkte tänja lite på reglerna. Det är egentligen  så att han inte får gripa in och skydda mig, om jag inte befinner mig på jorden.


Han tänkte skicka mig till jorden, dock så visste han inte var jag skulle ploppa upp när jag väl var på jorden, det kunde bli mitt i atlanten, mitt i den varma öknen, eller t.om inne i någon pyramid. Jag visste att det var värt att ta risken, för att återförenas med dom jag älskar mest, nämligen ni.


Han sa några magiska ord, sedan när jag öppnade ögonen igen så snurrade allt, jag kände mig lite illamående. När jag kunde se klart igen såg jag igen att jag var på jorden. Dock såg jag inget tecken på civilisation. Det ända jag såg var några fotspår i sanden, som jag ivrigt följde efter. Vad dom ledde mig till var någon konstig grotta, jag aldrig sett förut.


Eftersom grottan såg mycket ogästvänlig ut tvekade jag först ,men sedan bestämde jag mig för att gå in. Vad som hände där inne,och efteråt får ni läsa imorgon. Ni får dock se en sista bild på grottan.












MVH // Petter -  Hos mig är ni stark.

Hej bloggen, hej världen.

Vad som gör mig glad idag är att jag ser att jag har rätt många läsare nu. Jag kärlekar er till max.

Fick besökrekord för några dagar sedan.

 

Så åter igen vill jag tacka er mina fans, dock lite mer kommentarer hade varit underbart och lyst upp min dag snäppet mer faktiskt!

 

Har suttit och funderat lite idag om vad jag ska berätta om på bloggen dagen till ära. Jag kom faktiskt på en historia som hör ihop med min upplevelse i Alaska. Det är nämligen såhär, när jag var påväg hem ringde först min telefon, det var hemligt nummer.

"Hejsan!!!!! Det är paradispetter, vem är denna underbara människa jag pratar med!?"

"Hej Petter. Detta är ingen du känner, men jag undrar.. Vill du vara med i en film vi håller på spela in? Du får inte huvudrollen, men du kommer ändå synas mycket!"

"Tyvärr så tror jag att jag är upptagen ett lång tid framöver, men ni kan få fota mig och använda på eran film affisch om ni vill det?"

"Ja gärna, tack för att du ställer upp Petter, du gör världen till en bättre plats."

Jag gissade på att det var någon skräpig B film som dom ville jag skulle medverka i, och eftersom personen i telefonen inte ens hade tid att presentera sig tackade jag såklart nej.

Fick iaf med mig en gratiskopia på film affischen, det var skönt att se att det inte var några våldsamma filmer eller filmer med stötande matrial.

 

(Jag näst längst till höger.)

 

 

Hursomhelst så kunde jag verkligen inte släppa den mystiska personen som ringt mig med hemligt nummer!! Jag funderade i flera veckor om vem det möjligtvis hade kunnat vara, rösten lät så.. spännande? hemlighetsfull? Jag visste iallafall att det var något fuffens med den där personen.

 

Hursomhelst, flera veckor senare när jag var ute och trampade runt lite på cykeln, så ringde telefonen, jag hoppades självklart på den mystiska rösten, men istället var det min älskade mor.

"Petter, det är några svartklädda män utanför som står och spinar in i huset och håller upp en skylt med ditt namn på, du borde gömma dig, älskar dig, ring inte mer nu förfan."

Skumt tänkte jag, men bestämde mig för att ta det säkra före det osäkra, och började hojja iväg till min hydda i bergen. Det känndes lite fel att lämna min mor ensam i huset men det är ju ändå hon som har fött Paradispetter. Men vissa saker måste man göra.

Tiden gick sakta, några månader trodde jag att jag blivit spritt språngande galen. Min ända kompis där ute i ödemarken var en liten bäver, som jag patetiskt nog brukade sitta och samtala med. Jag bestämde att det var tid för mig att fara hem igen.

 

 

Men hemvägen gick dock inte som jag tänkt mig. En stor strålkastare lyste upp en ring runtom mig, och jag hörde den mystiska rösten återigen säga:

"Äntligen har vi hittat dig, gör inget motstånd nu, detta går snabbt och smärtfritt "

Sen blev allting svart..

 

När jag vaknade upp visste jag inte om jag drömde eller ej. Jag satt i ett trångt rum, med en varelse som jag aldrig skådat förut.

Tyvärr så slutar sagan här idag, fortsättningen på mitt äventyr fortsätter imorgon.

För att ge er en ledtråd om vars jag hamnat, titta själva.... Hur ska detta sluta för stackars Paradispetter?

 

 

 

 

 

Har ni synpunkter, kärleksbrev, eller annat ni vill säga till mig? Adda min beundrarmsn. [email protected]

// Petter - En vägledare även i det mörkaste av rum.

Hej bloggen, hej världen.

Hoppas ni haft en underbar dag, det har jag haft.

Jag satt nyss och kollade igenom min blogg för att återuppleva lite utav mina minnen. När jag kom till gårdagens inlägg kom jag på en liten rolig sak som jag glömde säga, hehe.

Det är nämligen så, att när jag kommit tillbaka till min hydda i fjälltrakterna så kände jag att jag behövde ta vara på min tid lite bättre, jag hade ju trots allt nästan dött. Jag fick såklart massor med idèer i mitt huvud. Men jag bestämde mig för att göra något lugnt först, för att kyla ner nerverna litegranna.

 

Och det första som kom upp i mitt huvud när jag tänkte på ordet avkoppling, är nog inte mycket annat än vad som kommer upp för er när ni tänker på det. Jag pratar självklart om en lugn, och skön skotertur.

 

Sagt och gjort, jag packade ihop mina viktigast ägodelar och begav mig bort till det kyliga Alaska. När jag passerade någon konstig by i ett främmande land så såg jag hur byborna skrek i fasa och gömde sig inuti sina hus. Jag såg en stor och stark björn som attackerade deras by, och visade ingen nåd.

 

Eftersom jag inte haft någon erfarenhet med björar förut blev jag för stunden väldigt rädd, men jag tänkte att med kärlek går allt.

Jag hoppade upp på björnen och viskade i hans öra "Varför gör du detta? Du sårar folk?"

Björnen och jag red ut en bit i skogen, där vi kom allt bättre och bättre överens. Det visade sig att han bara var en vilsen och rädd björn, som hamnat på fel bana i livet. Hursomhelst så blev vi rätt bra kompisar under våran lilla pratstund.

 

 

 

Jag lämnade björnen och hans liv bakom mig, och begav mig vidare mot Alaska. När jag äntligen kom fram så hade jag inte tid att vänta en sekund, jag hoppade upp på min skoter och dånade iväg i en galen fart.

 

Vad som dock hände när jag skulle över den vackra isen, den historien är inte lika fin som skotern, men ni får höra ändå.

Isen brast, och skotern föll igenom rakt mot botten, jag däremot hann hoppa av den. Dock eftersom att det inte var min skoter, utan min kompis, insåg att jag fick lov att hämta den.

 

DRYGT!?

 

Jag hoppade in i vaken där skotern farit ner bara 1-2 minuter tidigare!

 

Kylan under vattnet var inte att leka med, det var så kallt det gjorde ont =(.

 

 

 

 

Tyvärr, så hittade jag inte skotern, och jag är rädd för att göra min kompis som jag fick låna den av besviken.

Så jag ber er på mina bara knän nu läsare, vad skulle ni gjort för att gottgöra en kompis om ni slarvat bort deras skoter? Snälla ge mig tips!

 

Med detta sagt så ska jag gå och grubbla vidare.

 

// Petter - Allt man kan önska sig?